Frågorna är många, svaren är svaga.

Vad kommer hända? Vars ska ni ta vägen? Ja kan rabbla upp en massa men svaret blir bara detsamma, vet inte än.

Är jag redo att släppa allt detta, att våga testa på något nytt och flytta. Att flytta till ett större ställe, att inte ha alla nära och kära runt sig.

Har varit så enkelt att tvär åka ner till mamma när man känt att man behövt det, att kunna träffas och ses när man vill. Helt plötsligt blir det 14 mil emellan, jag vet att det inte är mycket men när man är van med typ inget avstånd alls känns det mycket.

Jag har nog alltid haft svårt att klippa navelsträngen men det är för att mamma alltid funnits här nära oss. Barnen är van att träffa mormor och de andra dagligen, hur kommer dom reagera?

Ja ja dom kommer anpassa sig och det kommer bli bra.

Även fast det inte är så känns det som att jag blir själv.

Kommer ändå ha många runt mig när jag flyttar, knyta andra kontakter och lära känna andra människor.

Fasten jag känner allt detta så vill jag flytta, jag vill testa bo i Umeå, fungerar det inte så kan man flytta "hem" igen.

 

Och det är här skon klämmer, hårt.

Säljer vi huset har vi ingenstans att flytta tillbaka till. Då finns det ingen plats att komma tillbaks till. En massa minnen på en plats som man inte vet om man vill bo kvar på. Vill inte bo i en lägenhet på landet då vill man ha hus och gård.

Har vi kvar huset så kan jag hyra ut det och på så sätt komma tillbaks om allt skulle skita sig. 

 

Förut intalade jag mig att tryggheten låg här, i byn där vi har de närståenden men jag vet att det ligger hos mig. Känner jag ingen trygghet hur ska jag kunna förmeddla det till barnen då. Tryggheten finns hos varje människa, det är bara att se till att plocka fram den och känna den. Det tog ett tag för mig att inse detta men bättre sent än aldrig.

 

Berättade för Maja att hon kanske skulle få börja i en ny skola, i Umeå.

Trodde hon skulle vara emot det men då var hon inte det.

Hon frågade om det var många som gick i den skolan och om hon skulle få många nya kompisar. Sen tyckte hon det skulle vara tråkigt att lämna kompisarna men dom kunde hon leka med när vi hälsade på mormor och alla andra.

Jag vet att det kommer komma att hon inte vill flytta men som sagt har vi ju inte fått tag i boende än.

 

Vi har ändå börjat rensa skrubbar, garderober m.m och oj vad grejor som kastats, att man kan samla på sig så mycket skrot, helt sjukt.

Även grejor som inte används bland leksaker har vi packat ner i kartonger och kläder.

Mindre att packa när vi får tag i annat boende eller om vi måste sälja.

 

Får höra att vi ska testa på att flytta, prova på nått nytt, njuta av livet för man lever bara en gång. Samtidigt somman oxå får höra att vi ska stanna kvar för allas skull. Vilka är allas skull? Man måste väl ändå känna att man trivs och vill stanna. 

Man måste väga chansa och testa nya saker.

Vi lever nu och inte sen.

 

Ännu ett tecken på att man mår bra är att vågen visar högre siffror, är så skönt att se. Det har varit lite att kämpa med men det går åt rätt håll. Skulle ha börjat träna men vet inte om jag vågar när jag går ner i vikt av det men lite kanske, börja springa iallafall. Många tycker säkert detta är en "löjlig" grej men det är nått som tagit tid att få till. Att gå från 56kg till 46 hände utan att jag märkte det men snart är jag tillbaka till startvikten, bara några kilon kvar.