2 månader av detta år har snart passerat. Hur kan det komma sig att det snart är Mars. Det var ju nyss jul och nyår. När jag tänker tillbaka så saknar jag början på året. Den där egna tiden som många har utan att tänka på att den är inget man ska ta för givet, ta vara på stunder man ha tillsammans även om det så bara är en middag eller en kväll framför tv. Att få ha tid för annat än bara familjen för tid för familjen har man alltid. Jag är inte så bra på att känna att man behöver komma bort, att bara få vara, göra vad jag vill när jag vill men det är nu man börjat känna det. Eftersom jag inte har ansett att det är viktigt med egentid, tid utöver med barnen så får jag dåligt samvete så fort jag tänker på det. Försöker förklara för mig själv att alla behöver få komma ifrån, att inte jämt behöva vara "förälder" man älskar sina barn även fast man fixar barnvakt för en kväll eller två.

Alla behöver en brake och man är en bra förälder ändå.

 

Det finns saker som jag inte vet hur jag vill ha dom. Finns förändringar jag vill göra. Det finns saker man inte är nöjd med. Men hur förändrar man saken till det bättre. Hur får man det att gå ihop och bli bra för de flesta. Jobbigt att veta att så här vill jag inte ha det. Försöker vända och vrida för att se fördelar men de är inte många. Vad är mest snällt mot barnen? 

Varför ska det vara så svårt att få till saker, så det känns bra. 

Nu kanske det låter som att allt är dåligt men så är inte fallet. Det finns väldigt mycket som jag är tacksam över att ha i mitt liv. Att jag får känna de jag gör och att få känna det själv.

 

Maja har haft en jobbig period nu med allt som har hänt för henne. Ledsen över att pappan är sjuk och inte orkar, viljan att leka tillsammans är större än vad möjligheten gör det. Mycket som spökar i lillans hjärna just nu och man vet inte riktigt hur man ska svara på allt. Vi gör det bästa vi kan men ändå tror jag det inte räcker. Men tids nog blir det bättre och lättare att förstå. Man tycker inte att barn ska behöva fundera och tänka på sådant här men det är ju verkligheten just nu. När vuxna har svårt att förstå saker hur ska då ett barn kunna förstå. Det jobbiga med maja är att hon förstår allt så bra och därför tror jag det blir jobbigare för henne eftersom hon tänker på det mer. Även fast det gått en tid nu så har man svårt att prata om allt själv, hur jobbigt är det inte då när ens barn gråter och tycker det är jobbigt. Man vill bara gråta och hålla om dom. Men det bästa är att krama om dom och känna deras kärlek tillbaka.

 

Åkte till Rusksele för att hälsa på där, Emil jobbar kvällar och kände att jag inte ville sitta själv hemma, klarar inte av det just nu. Så vi tog vårt pick och pack och åkte.

 

Idag tog vi alla kusiner och åkte på Nalles Lekland. Väldigt uppskattat av de små grynen.

Livet tickar på i sin takt!

Man ska kanske inte tänka så mycket utan göra det man vill och känner för. Varför tänka och vrida på allt tills man vet varken in eller ut. Nä ärlig mot som själv och andra det är väl så det ska vara, många som blir drabbad annars.

Man kan inte lägga upp en plan på livets gång när man inget vet hur den kan se ut. Finns så mycket som man vill göra, testa på. Att leva livet och inte känna sig fast på ett och samma ställe.

Finns mycket man ångrar och önskar hade gjort men nu står man här och vet inte hur det kan göras. Allt passar inte till livet, alltid något som sticker ut. Tycker inte man är en dålig människa bara för att man känner på ett visst sätt, för att man vill komma bort och försöka hitta dit man vill igen. Vet inte vad jag själv vill med livet så hur ska någon annan kunna göra det då?

Att få skuldkänslor för att man känner på ett visst sätt är inte heller lätt men om man känner att allt är väldigt mycket just nu, ja hur gör man då för att orka? Är man en dålig människa för det? Om jag kan sluta se hur andra ser på saken och tänka på hur vi ser på saken.

Det händer att man inte känner sig tillräcklig (är nog många som gör), men det är inte okey, vill känna att man klarar allt man vill bara man kämpar men när allt går emot en hur gör man då? Kan man bara "försvinna" och få hitta sig själv igen, hitta dit man vill?