Den 28/5 började Dennis vara i Sävar. 

Redan dom 2 första dagarna var det stor skillnad på honom. Han var lugnare, hade lättare att koncentrera sig och var gladare. Det hände väldigt sällan att han bliv ledsen när jag kom o for så det var väldigt skönt.

Har varit så jobbigt att skiljas från honom när han varit jätte ledsen och så. Då får man så dåligt samvete och vill stanna längre även fast man känner att man själv kanske inte pallar längre så stannar man lite extra. Detta lilla extra gör att det blir jätte jobbigt för även om jag stannar kvar en stund till så är det samma visa när jag ska gå igen. Och så var det inte i Sävar.

Där fick han träna, hålla på med Lexia (ett dataprogram), laga mat och göra olika aktiviteter.

I Sävar kunde han bara vara på vardagarna för på helgen var det stängt.

 

Men när det var dags för nationaldags veckan så fick han vara kvar i Lycksele eftersom det skulle bli mycke fram och tillbaka körningar.

Det var här runt omkring som jag tyckte att han vart förändrad. 

Nu hade han börjat om att vara nere och ledsen. Inte lika pratglad och när han pratade blev det mycke "grodor" som hoppade ur hans mun. Tappade den röda tråden fort och var allmänt less.

 

(Jag o Dennis 5 nov 2011)

 

(Jag o Dennis 11 juni 2012)

 

När han kom tillbaka till Sävar efter veckan i umeå var han helt förändrad.

Var orolig, irreterad, förvirrad och ledsen. När jag var hos honom så var han ledsen och blev det när jag skulle gå. Glömde bort sina barn m.m oftare.

 

Utvecklingen stod stilla!

 

Just nu mår han inte bra, ligger inne på psykiatrin för att dom ska kunna hålla koll på honom och om det är dags att ändra om mediciner eller liknande. Pratade med honom i telefon nu ikväll för han var så lesen och saknade mig. Gick bra men klumpen kommer ändå upp att man är dålig för att man inte är hos han mm men vet att jag inte är det. Barnen behöver mig mer och jag behöver mig själv.

Maja var vaken så hon fick prata med pappa. Först visste han inte vem Maja var så jag började säga Maja när hon skulle prata; Maja vill säga en sak...hela tiden.

Hon tyckte det var kul att säga godnatt till pappa och vart ganska glad över det vilket var skönt att se..Man kände sig lite känslosam då =)

 

Annars börjar jag må bättre här hemma. Allt är tufft men man försöker tänka framåt och att vi ska fortsätta leva. Inte vill Dennis att vi ska deppa ihop helt här hemma utan hålla huvudet högt och leva.

 

Att ord kan få en att må bra! =)

 

Man kan inte annat än älska dessa små liv =)

Ni är mitt ALLT <3 Mamma älskar er!!

 

 

Denna helg är en helg från underjorden.

Bara tanken på att vi brukar fira midsommar tillsammans gör att man känner sig nere. Vill bara lägga sig ner och gråta. Att möta folks blickar och undran utan att komma fram och prata är jobbigt. Inte för att jag jämt klarar av att folk ska komma och fråga hur det är m.m.

 

Sedan kom denna födelsedag och vi firar 12,5 år tillsammans. 

Jobbigt att vakna med gråten i halsen. Tur att barnen sov länge så man fick vara ganska utvilad.

Eftersom Dennis fyller år i dag o vi inte kunde åka ner idag så valde jag att ta hem honom igår. (egentligen ska vi inte göra det men fick godkännande från dom i sävar så det var ok)

Gick bra men han vart trött fort och så, hade svårt att sitta stilla och Maja tyckte det var jobbigt att pappa inte satt och lekte med henne. Innan slutet låg hon på golvet o halvgrinade för att pappa inte ville vara med henne. Hur förklarar man för ett barn att pappa vill visst leka men pappa har inte riktigt den ron i kroppen eller viljan att sitta och leka. Han tyckte det var skönt att barnen gick upp eller in i lekrummet för då vart det tyst.

Att bara en sådan kommentar kan göra en ledsen, jag vet att han inte riktigt menar så (hoppas jag) men det är ändå sårande. Att tycka sina barn är jobbiga.

 

Vill inte gråta över detta mer, vill få må bra..Vill hitta och göra det jag mår bra av men hur dålig är jag inte då. Känns som att det jag ska göra förutom att finnas för mina barn är att vara vid Dennis sida men det är för tufft, jobbigt och psykiskt påfrestande. Vill inte rasa samman, vill finnas och orka för mina barn. Dom är trots allt mitt allt!

Vill bara att dom ska må bra så spelar resten ingen roll.

 

Har inte tänkt skriva så mycket, mår för dåligt!

Tack alla som finns för mig.

 

 

Mina ÄLSKADE barn!

Älskar er över allt annat!!

 

Synen började sakta men säkert att komma.

Man märkte det mest när han skulle äta. Om han tappade nått eller det åkte ut från tallriken så kunde han hitta åt den och stoppa den i munnen, ändå sa han att han inte såg nått.

Minns första gången han såg mig. Satt vid hans sida på sängkanten och frågade han om han såg nått. Talet var inte så jätte lätt att förstå så det var mest nickningar från han. Han sökte åt mig med blicken och sa att jag var suddig men hade på mig en rosa tröja. Det hade jag oxå. 

 

Att man började grina över en sådan sak kändes löjligt men det gjorde att man var glad hela dagen. 

Det jobbiga var att ena sekunden kunde han se men i nästa sekund så var synen borta. Hade ändå förberett mig på att han inte skulle se något så minsta lilla var positivt även om det var svart för honom sen.

 

Den 11/4 fick han flytta till Stroke/Rehab i Lycksele.

Resan var väldigt orolig men mycket lugnande i kroppen men inget hjälpte. När han kom fram till Lycksele var jag redan på plats och kunde möta honom. Efter ett tag lugnande han ner sig och lyckades somna.

Från början kunde han bara sitta upp i rullstol en liten stund innan han vart jätte slut på och sov flera timmar. Men ju mer man hade han uppe ju längre kunde han hålla sig vaken. 

 

Det var även lättare att komma med barnen så dom fick hälsa på honom men båda var väldigt reserverad och "rädd" för honom. Tyckte att det ändå släppte ganska fort för dom men Maja grät flera nätter efter vi varit hos pappa. Ville inte hälsa på honom eller prata om han. Ville inte tvinga henne men ville ändå att hon skulle träffa han. Man kände sig jätte hemsk när man satte en grinande unge i bilen som grät hela vägen till stan, hann komma till hans rum och hon ville vända i dörren. 

 

Bara att se han kunna gå från sängen till rullstolen var ett under. Mer och mer började han klara av saker. Gå till handfatet, gå till toan och längre och längre sträckor med rullator. Fort tränade han upp styrkan i kroppen och höger sida av kroppen men det var svårare att träna upp hjärnan. Har haft svårt för att ligga och vila när det är det  som han behövde. 

 

Bland det jobbigaste är att han inte minns att han har barn, ibland har han kommit ihåg det men inte riktigt kunna sätta namn på dom. Platser har han inge minne av heller så han vet inte vars hans hem är. Säger att hans hem är där jag är men frågar man han kan han säga nått helt annat.

Synen har blivit mycket bättre. Han ser ganska mycket men ibland blir det suddigt och så. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dennis började kunna hålla sig mer "vaken" men det var korta stunder och svårt att veta om han var vaken.

Ögonen ville han gärna ha stängda men ibland kunde han kisa lite men han visste nog inte om att han hade dom halvt öppna.

En morgon när jag och mamma kom in till salen så frågade en sköterska om dennis kunde höra att det var vi som kom varpå han nickade, oj vad tårarna sprutade, vilken lycka att se ännu ett framsteg. 

Om man frågade ja och nej frågor så kunde du oftast nicka men det var inte alltid du gjorde det.

Bara att sitta och skriva detta får ögonen att vattnat, att tänka tillbaka på tiden som varit är så sjukt jobbigt och jag brukar undvika det men det är ändå skönt att prata om det. Det tillhör vårat liv som allt annat.

Under hans vakna tid var det mycket slit i slangarna och han var väldigt frustrerad, vilket man förstår. 

Det var så jobbigt att se frustrationen och oron och att veta att man inte kunde gör något åt det. Bara vara där och vänta på att du skulle bli lugn.

 

Den 5/4 blev han flyttad till Strokecenter i Umeå.

 

For hem en sväng dagen innan du blev flyttad och sov hemma. Det var skönt att komma hem till barnen men sjukt tufft när barnen tog ner en när man kom hem men det var ju inte så konstigt.

Emele följde med mig till Umeå när jag åkte tillbaka och mamma tog barnen.

Under tiden dennis låg här så fick han börja träna på att sitta på sängkanten och försöka stå upp. Äta vanlig mat så att dom skulle kunna ta bort sondmatningen.

 

 

Den 8/4 tog dom bort tracken som du hade i halsen och vilken befrielse det vart för han. Det var väldigt fränt att få vara med och se när dom drog ut den och du försökte prata direkt när den försvann. Han var väldigt frustrerad och orolig så ofta fick han lugnande för att inte slita ut sonden och katetern m.m.

 

 

Så jobbigt att inte kunna göra något åt situationen utan att bara ta dagen som den kommer. Att inte veta vad som kommer hända, hur friska blir han och så gjorde allt så mycket jobbigare. Ena dagen kom man dit och det hade varit en lugn natt och han kanske satt upp en stund och nästa dag så hade han inte sovigt nått fått massa lugnande och sov typ hela dagen. Att se han ligga där och vilja slita ut allt, att hålla fast och hindra han så det skulle få sitta kvar var inge kul. så fort han rörde på handen så var man där med sin och beredd på att hindra han. Var som om han var ett barn vilket han inte är!

 

Nä eftersom detta är en skitdag så klarar jag inte av att skriva mer. Vill inte bryta ihop, vill stå på mina ben, stark!!

 

Måste sätta mig ner och knappa ihop fortsättningen på detta liv men just nu suger allt.
När väckaren ringde i morse kände jag att det var nått som var fel. Hade jag vaknat på fel sida eller?

Lämnade barnen på förskolan och började åka till Umeå för att lämna in bilen för 4:e gången.

Nu hade ett lager till stötdämparen gått sönder.
Känner efter ett tag att det börjar rinna tårar när jag sitter och kör bil så bara att peta i Annika så hon får ta över och köra, allt bara brister, har svårt att hålla emot tårarna och jag känner hur dom rinner längst min kind.
Ju närmare Umeå vi kommer ju jobbigare känns det som. Vill bara vända och åka hem men det går inte.
Åker ut till Sävar där ett info möte hålls, trodde jag skulle klara det men fungerar inte, känner klumpen bildas och ögonen tåras. (Hade dock detta möte i onsdags med dom själv)
Efter mötet ger dom mig lite info som dom nyss fått reda på och tar mig i handen och då brister allt. Åter igen kan jag inte hindra tårarna fasten jag vill.
Får höra att jag är stark och jag vet att jag är det men tydligen inte tillräckligt.

Vill inte må dåligt, i alla fall inte så här dåligt.

Måste bara skriva av mig lite grann, ta en paus från allt annat.
Varför blir det alltid en massa tjafs och rykten när det blir förändringar?
Varför är man dålig för att man försöker leva fasten det inte är så lätt?

När man känner att man är på väg ner till botten igen, att det är jobbigt att ens tänka tanken på att simma upp ska det väl kunna hända positiva saker. När man tror att man ska få må bra så är det alltid nått som trycker ner en.
Jag har inte tänkt må sämst, jag SKA simma upp och må bra, njuta av livet. Ska inte bry mig om vad som sägs utan göra det som är bäst för mig och barnen. Det är vi värda.

Dennis han har den bästa vården och det vet jag, därför kan jag släppa den tanken på om han har det bra eller dåligt. Nu är det mig själv jag måste se till och att barnen har det bästa.

Ska nån klaga på hur jag lever titta på erat eget liv först!! Om det finns tid till att sitta och klanka ner på andras så har man nog inte sånt bra liv själv.

Att se småa livstecken gjorde det jätte jobbigt att gå in till honom men man ville ändå inte lämna hans sida. Att smyga in tyst och sätta sig på en stol och bara titta var underbart. Man såg att han andades och att han levde! Ganska fort efter han började visa livstecken så kunde dom sänka respiratorn. Han hade svårt att ta det där sista andetaget själv och det var då den slog in och gav lungorna en extra puff. 
Ganska fort kunde man börja läsa av hans "sovrutiner" så när han sov kunde jag sitta där inne hur länge som helst och bara titta. Det var så fridfullt att se han ligga där och andas. Så skönt att tänka och vara nära han.
Eftersom han vaknade till mer och mer så kunde dom sänka nivåer på mycket av grejorna han hade inkopplad på sig. Han började även röra på benen och armarna, dock inte mycket men rörslser fanns i dom.

Den 30/3 var han tillräckligt "bra" för att kunna förflyttas till NIVA. Det var blandade känslor när han blev flyttad. Man hade lärt känna till avd. IVA och dom såg på mig hur det stod till så det inte var dom där JÄVLA frågorna hela tiden. Nu började allt det om och påminnelser på att äta och ta hand om mig själv. Men inte ville jag det. Allt man tänkte på var Dennis. Till och med barnen fick jag koppla bort lite grann bara för att orka leva.
Där fick han komma till ett rum där han ofta var själv, ibland låg det fler patienter. Här stod det ändå ganska stilla. Han började nypa i handen om man höll och nöp i hans och han började vilja slipa bort slangar mm så dom fick tejpa fast en "handske" på hans vänstra hand för att han inte skulle lyckas slita ut något. Fick även börja ge honom mer sömnmedicin på kvällarna och nätterna för att han blev orolig och visste som inte vad som hände runt omkring honom.




När han hamnade här började jag fösöka att komma bort från miljön lite. Att sitta dag ut och dag in vid hans sida sen det hände gjorde att jag kände att jag var värd en paus. Måste ta tag i mig själv för att orka vardagen när jag skulle tillbaka till den. Att ha dåligt samvete för att man lämnar platsen är inte lätt att tackla. Gick bra en stund men sen kunde jag få värsta paniken och var tvungen att fara tillbaka, då var det bara att släppa allt.

När barnen var och hälsade på honom på avdelningen så fick jag Maja att ta Pappa i handen. Förklarade för Dennis att Maja höll han i handen och han nyper åt...Lyckan i hennes ögon är obeskrivlig. Det riktigt lyste om henne och man såg hur lycklig hon blev. Även Felix fick känna och han ropade efter pappa och väntade på svar.(dock kom inget)
Fy får bara tårar i ögonen av att tänka på hur glad dom var den stunden. Att dom kunde se och känna pappa leva!






Flera gånger varje dag undersökte dom han för att se förbättring och försämringar. Kollade hur pupillern skulle reagera m.m.
En dag när jag och mamma var där kom läkaren som opererade Dennis in och ville prata med mig. Fy minns bara känslan att man var förberedd på att det skulle komma nått dåligt. Vi satte oss i ett litet rum och han började beskriva igen hela händelseloppet..Satt och hade gråten i halsen och var förberedd. Han berättade att när Dennis kom in med helikoptern och dom började operera han så såg dom hur dåligt det såg ut. Men dom bestämde sig för att ändå operera honom så vi skulle hinna få barnen att komma ner och att vi skulle hinna säga hejdå till han i lugn och ro. Ingen i teamet trodde han skulle överleva detta!
Att han hade återhämtat sig så här bra var ett under!

Jag var helt förberedd på att han bara skulle ligga där helt orörlig och se så fridfull ut. Sköterskorna berättade att dom dragit ner på sömnmedicinen men att han än inte hade visat några livstecken. Dom hade även försökt dra ner på respiratorns styrka men fått höga den igen flera gånger. Hans lungor klarade inte av det riktigt än.

Jag minns att jag ställde mig vid din sida, strök dig på panna och sa att nu är jag här hos dig, allt kommer bli bra.

Man kunde hörde hur du bet ihop respiratorslangen och vände på ditt huvud mot mitt håll.

Jag vart livrädd, det var ju inte det man hade väntat sig skulle hända.

Sen var du stilla, inget hände. Jag och mamma stod inne hos dig lite senare och jag skulle just pussa dig på pannan när du ger ifrån dig ett hostljud och det börjar tjuta i apparaterna. Resperatorn piper och blinkar och jag känner hur paniken kommer..Vad är det som händer, varför låter det så?

Sköterskorna kommer in och berättar att dom släppt upp resperator styrkan lite grann för att åter igen se om han kan andas själv. Får förklarat att den piper för att han försöker ta egna andetag. Det var första gången han gjorde det. Varje gång jag kom in till hans sal och pratade så tjöt det för fullt, fasten man visste vad som hände blev man lika rädd och tårarna kom varje gång. Glädjetårar och för att man var rädd att det skulle hända nått när inte han fick hjälp att andas hela tiden. Från början reagerade han bara på mig, det kändes så dumt att prata och berätta om att han rört på sig när ingen annan fått uppleva det.

Kom in isamma veva till honom som Annika var där inne, satte mig på stolen och frågade om hon ville se något kul, varpå hon ville det. Började prata med Dennis och han vred direkt på huvudet åt mitt håll, apparaten visade att han andades själv. Att se lättnaden i hennes ansikte var skönt. Att även andra fick se hans livstecken och inte bara jag och mamma. För varje gång han började vakna upp till liv så bet han åt slangen som gick i halsen mer och mer, när han gjorde det så fick han dåligt med luft och det slutade med att dom fick operera dit en track istället. Det var en sak dom satte i halsen på utsidan som dom sen hade resperatorn inkopplad på.

Även fast han börjat visa livstecken så levde man i skräcken om att han fortfarande var allvarligt skadad. Man ville njuta av framstegen men nått höll en tillbaka. Ville att det skulle komma en dag utan att behöva gråta, ville somna utan att somna till tårar, ville vakna utan att känna att dom var på väg.

Har under hela den här perioden somnat fort när det blivit kväll och det har varit räddningen till mycket, utan sömn så tror jag aldrig att jag skulle ha klarat av detta så bra som jag gjort.

Känslan att man bara kunde stå brevid och önska och hoppas på att allt skulle gå bra var jobbigt. Man ville bara gå fram och skaka liv i han och få han att förstå att det räckte med sovtimmar nu. Att det var dags att vakna upp och rädda mig ur detta helvete. Att be mig vakna ur denna mardröm men så var inte fallet.

När barnen var och hälsade på Dennis första gången så var dom där för att säga hejdå. Att se dom komma och gå längs korridoren gjorde att man inte kunde hålla tårarna tillbaka. Hur skulle dom tackla allt detta, att kanske vara utan pappa. (Nä fy bara att tänka tillbaka gör så att hjärtat stannar.) När jag gick in med Maja så ville hon först inte titta men tillslut gjorde hon det. Strök han på pannan och pussade på han. Mitt hjärta brast då, kunde inte hålla tårarna tillbaka varpå Maja blir ledsen ger mig en kram och berättar att det gör inget om pappa dör, då köper vi en ny som kan vara hemma hos oss. Så svårt att förklara för henne då att det fungerar inte så. Vi säger hejdå och det är dags för Felix att få träffa pappa. Felix vill ner i sängen och ropar pappa men blir ledsen när han inte får något svar. Så jävla jobbigt att se dom med pappa och säga hejdå men kändes som att det var nått som behövdes.

(Detta var på måndagen den 26/3 så det var medans apparaterna andades åt han och vi inväntade besked om allt)

Jag älskar er mina barn av hela mitt hjärta!!

Vetskapen att leva livet minut för minut var jobbigt men det fanns inget annat alternativ.

För att jag skulle klara detta så var jag tvungen att komma på ett sätt att bearbeta det hela.

Allt hängde på om hjärnstammen var skadad, var den skadad fanns det inte så mycket att göra utan att acceptera det hela. Att vänta tills nästa dag på att resultatet skulle komma var inte kul, att försöka somna och när man väl somnat så vaknade man flera gånger av att man grät. Ovisheten tog nästan knäcken på en. Man ville bara veta hur livet skulle se ut för han om han ens skulle komma tillbaka till mig och barnen.

Jag fick sätta mig ner och försöka komma på en plan om hur livet skulle se ut om vi skulle bli själva. Att bara tänka den tanken som man redan tänkt flera dagar gjorde så man ville ramla ner i gropen och inte behöva tänka så här. Men jag visste att jag skulle klara av det även om det skulle bli tufft, men jag skulle KLARA det!!

Som tur var så visade resultatet att hjärnstammen inte var skadad, den tunga stenen jag hade på mina axlar försvann och ytterligare hopp kom. Nu hade han större chans att överleva.

Vi fick också veta att synen var skadad till 70% men att han kunde vara helt blind med. Dom kunde inte säga något förren/om han vaknade.

Att sitta vid din säng och vaka över dig, att inte veta om du skulle överleva är en känsla som inte går att beskriva. Att se sin älskade ligga och inte visa något livstecken. Att du inte tittar på mig och säga dom tre orden som gör allt.

Att tömma tårkanalerna gång på gång, man tror tårarna tagit slut men det kommer bara mer och mer.

Hur ska man kunna leva livet utan sin älskade?

Det var så skönt att bara vara inne hos dig och hålla dig i handen och stryka dig på pannan. Att känna på dig och att du andas även om apparaterna skötte allt så intalade man sig att det var du som andades själv. Tillslut tänkte man inte ens på att du hade apparater runt omkring dig och en massa slangar inkopplad, det var som att du alltid hade haft dom. Det blev en vana. Men man vande sig aldrig med synen att du bara låg där i sängen. När man tog dig i handen väntade man hela tiden på att du skulle nypa tillbaka men det kom aldrig.

Hela tiden fick man höra att man skulle ta minut för minut men det visste jag redan. Det var så jag bearbetade det mesta. Att inte ta ut nått i förvåg utan man var förbered på det värsta hela tiden sen var allt annat som hände en positiv grej även om det var en strunt grej.

Det man gått och väntat på några dagar skulle snart komma till verklighet men det var inget man var förberedd på, inte att han skulle reagera på min röst först det var fan läskigt.

Måste ta en paus med alla tankar och minnen. Inte lätt att sitta och återberätta allt för sig själv men väldigt skönt, detta är nått vi varit med om, detta är vårat liv just nu!

Du är en RIKTIG kämpe Dennis!!

Älskar dig!!

Jag fick veta att vi skulle komma upp på IVA och när jag väl kom dit och talade in i "taldosan" att nu hade jag anlänt så öppnas dörren och personalen möter upp mig.

Knuten i magen blir bara större och större och nått kändes fel.

Blev inskickad på ett rum för anhöriga och sedan var det dags.

Läkarna och sjukpersonalen kommer längs korridoren och man vet att detta är inte bra. Dom samlar in oss till ett rum och vi sätter oss. Allt bara brister och jag vet att detta kommer gå dåligt.

Kan inte tänka, andas ja ingenting fungerar. Vill inte vara med, vill fly och komma tillbaka när detta är över men vet att det inte går, DETTA är verkligheten. Trodde aldrig att jag skulle vara med om att min värld skulle rasa samman men det gjorde den.

Det berättas att dom lyckats skrapa bort allt och det lyckades dom bra med MEN Dennis är svårt sjuk. Väldigt allvarligt skadad. Han har mindre än 10% chans att överleva och om han överlever så är det inte säkert att han lever.

Stroken som Dennis drabbats av heter Cerebral infarkt, basilaristrombos.

Det är nästan ingen som överlevt som har drabbats av den så oddsen såg inge bra ut för han. Den satt mitt i alla kopplingar till hjärnan och hjärnstammen så det var svårt att se vad som var skadat men lilla hjärnan var mest skadad.

(Somnade flera gånger under samtalet och var inte riktigt med så allt positivt hörde man inte utan det var bara det negativa, att inte ha någon kontroll över sig själv var obehagligt)

Jag trodde jag skulle dö Söndagen den 25mars 2012. Detta var slutet, ville inte fortsätta mitt liv om inte Dennis skulle finnas i det.

Nu var det dags att ringa runt, att ringa till mamma och berätta att Dennis skulle dö var så svårt och jobbigt.    Jag visste att hon låg i huvudvärk och var i stugan och kunde inte göra så mycket. Att inte ha henne nära var grymt jobbigt men jag var övertygad om att jag skulle klara detta även fast hon inte var med. När jag pratade med henne i telefonen kom Dennis upp på avdelningen, rullandes förbi mig. Att se han ligga där "död" tog andan ur mig, det var verklighet, han hade blivit sjuk, han var döende...Hur skulle jag klara detta?!

Att tackla detta var det jobbigaste jag varit med om även fast det fanns dom som tröstade och stöttade mig så hjälpte inget. När dom hade installerat Dennis kom dom och hämtade mig så jag fick komma in till honom..Tårarna bokstavligen sprutade och jag tappade allt, ville bara lägga mig ner och dö med han, ville inte leva. Att se han ligga livlös och inte andas själv, att en massa apparater och mediciner håller han vid liv fick en att vilja blunda för verkligheten och vakna upp i morrn.

Sköterskorna stod vid min sida och satte mig på en stol, fick ändå stödja mig när jag låg böjd över hans säng och visste inte vars jag skulle ta vägen. Minns att dom sa åt mig flera gånger att jag var tvungen att få i mig nått men det gick inte. Kunde inte äta, ville inte äta, ville också dö. Dom hotade gång på gång att lägga mig i dropp och att jag då inte skulle få vara med Dennis utan skulle hamna på en annan avdelning.

Tiden gick men det märkte man aldrig av, käntes som att vi var fast i klockan och att den aldrig mer skulle slå.

Jag hade slutat gråta (för tillfället) så jag kunde gå in till Dennis igen, hade samlat mod och kraft att orka vara där inne, på väg in kommer mamma in på avdelningen. Allt bara brister, kan inte hålla emot något. Äntligen fanns min trygga del hos mig, nu behövde jag inte vara stark och modig, nu kunde jag släppa allt, men det skulle jag inte ha gjort.

Som tur var så hann mamma komma innan det var dags för nästa samtal, kände att inget kunde bli värre, det värsta hade ju redan hänt. Att somna mot mammas famn för att det var för jobbigt och tufft att ta in, att inte riktigt veta vad som sas utan höra det på långt långt avstånd var inte bra. Att man kan tappa kontrollen på sig själv så mycket, det var obehagligt och jag kände att det ville jag aldrig vara med om igen. Det var dags att ändra på mina känslor, tänkande och börja bearbeta det hela. Mitt liv höll på rasa samman men jag måste fortsätta stå på mina ben. Om inte för Dennis eller min skull så måste jag för barnens skull. Det var tillräckligt att dom skulle förlora en pappa, dom kunde ju inte bli utan mamma också.

ALDRIG NÅGONSIN!

Trodde aldrig någonsin att jag skulle sitta här, gift som 28 åring och 2 barnsmorsa.

Leva det liv som jag alltid velat och vara lycklig. Klart inget kunde förändra det, Eller?

Att gå från världens lyckligaste till den olyckligaste på några timmar är det värsta jag varit med om!

Att använda uttrycket "det händer aldrig oss" är ett minne blott.

Helgen som skulle bli en bra helg utan barn började bra. Emele ställde upp och var barnvakt så vi kunde åka iväg på firmafest och få rå om varandra. Var lite ledsen att lämna barnen men det gick över när vi satte oss i bilen och började åka mot piteå.

Vi började dagen med en shoppingtur i staden vilket Dennis inte uppskattade men gick med mig på alla affärer jag ville in på. Klagade på att han hade lite ont i huvudet och var trött men vi trodde det berodde på att han varit uppe med felix under natten.

Vi var och såg showen Le Rouge som var på Pite Havsbad.

Vi umgicks och drack lite innan det var dags för förrätten. Dennis satt och ville hela tiden mysa och hålla om mig medans vi tittade på showen. Kan ju inte säga att jag klagade direkt =)

När vi hade intagit huvudrätten så hade han fått tillbaka huvudvärken och ville gå upp och lägga sig och vila en stund varpå han gjorde det. Tänkte inte så mycket varför han hade ont i huvudet utan lät han ligga där uppe tills han själv kände att han hade vilat klart. Nån timme efter kom han ner och vi satt och pratade, dansade lite och bara umgicks.

När vi väl bestämde att vi skulle gå och sova vid halv 1 tiden så låg vi och planerade vad vi skulle göra på vår 1 års bröllopsdag (25/4), kom fram till att vi skulle ta med oss barnen och åka till Piteå för att bada.

Under tiden vi låg och pratade så började Dennis sluddra lite varpå jag trodde att han skämtade och bad han sluta men sluddrandet blev bara värre och värre och tillslut så såg jag bara hur hans ögon tippar bakåt och det var bara ögonvitan som syns och jag greps av panik, larmade ner till receptionen och vakterna kom upp och larmade 112 och ber mig klä på mig och ringa någon som kan komma och stötta mig.

Paniken som ingriper när man knappar in ett namn och det är bara fel namn som dyker upp gör att paniken och frustrationen inte blir mindre men tillslut lyckades jag ringa Anders och dom kommer ner till mig.

Dennis ligger halvt medvetslös men dom lyckas gnugga "liv" i honom och han börjar kräkas.

Vi blir inpackad i ambulansen och ilfart till Piteå sjukhus. I ambulansen kräks han mängder och vi behöver bara komma fram till akuten så fyller han golvet med kräks. (klockan var strax efter 2 när vi kom till akuten)

Första tanken dom fick var alkoholförgiftning men förklarar för dom att Dennis inte druckigt mycket och proverna visar sedan att han inte hade alkohol i kroppen. Han röntgas och efter 1:a röntgen kommer dom in på rummet dom ordnat åt mig och berättar att Dennis ligger i koma och att han har resperator inkopplad som andas åt han. Dom har än inte hittat vad det kan vara för fel men dom fortsätter att leta tills dom finner svar.

På morgonen kommer dom in och berättar att dom röntgat han 3ggr utan att hitta nått men att dom håller på att göra han klar för att skicka han med ambulanshelikopter till Umeå.

Som tur är har Anders, Marlene och Evelina hunnit komma till mig. Dom tycker jag ska gå in till Dennis innan vi åker till umeå och jag bestämmer mig för att göra det. Att komma in och se 1000 slangar inkopplad, att han är livlös och inte kan andas själv var den värsta synen. Att se min älskling ligga där knappt i liv och inte veta vad som är fel...NÄ FY...Fattade inte ens då att det var nått hemskt som hade hänt honom.

Vi sätter oss i bilen och börjar rulla mot umeå. I bilen får jag ett telefon samtal att dom hittat en förträngning i hjärnan och att han ska opereras direkt han kommer fram med helikoptern. Skönt var min första tanke, dom har hittat felet så då kanske han är vaken när vi kommer fram.

Så var INTE fallet!!

Nä måste ta en paus nu, klarar faktiskt inte av att skriva mer. Mina tårar bara sprutar..Måste börja må bättre, varför börjar allt komma igen, har ju bearbetat det så bra.