Dennis började kunna hålla sig mer "vaken" men det var korta stunder och svårt att veta om han var vaken.

Ögonen ville han gärna ha stängda men ibland kunde han kisa lite men han visste nog inte om att han hade dom halvt öppna.

En morgon när jag och mamma kom in till salen så frågade en sköterska om dennis kunde höra att det var vi som kom varpå han nickade, oj vad tårarna sprutade, vilken lycka att se ännu ett framsteg. 

Om man frågade ja och nej frågor så kunde du oftast nicka men det var inte alltid du gjorde det.

Bara att sitta och skriva detta får ögonen att vattnat, att tänka tillbaka på tiden som varit är så sjukt jobbigt och jag brukar undvika det men det är ändå skönt att prata om det. Det tillhör vårat liv som allt annat.

Under hans vakna tid var det mycket slit i slangarna och han var väldigt frustrerad, vilket man förstår. 

Det var så jobbigt att se frustrationen och oron och att veta att man inte kunde gör något åt det. Bara vara där och vänta på att du skulle bli lugn.

 

Den 5/4 blev han flyttad till Strokecenter i Umeå.

 

For hem en sväng dagen innan du blev flyttad och sov hemma. Det var skönt att komma hem till barnen men sjukt tufft när barnen tog ner en när man kom hem men det var ju inte så konstigt.

Emele följde med mig till Umeå när jag åkte tillbaka och mamma tog barnen.

Under tiden dennis låg här så fick han börja träna på att sitta på sängkanten och försöka stå upp. Äta vanlig mat så att dom skulle kunna ta bort sondmatningen.

 

 

Den 8/4 tog dom bort tracken som du hade i halsen och vilken befrielse det vart för han. Det var väldigt fränt att få vara med och se när dom drog ut den och du försökte prata direkt när den försvann. Han var väldigt frustrerad och orolig så ofta fick han lugnande för att inte slita ut sonden och katetern m.m.

 

 

Så jobbigt att inte kunna göra något åt situationen utan att bara ta dagen som den kommer. Att inte veta vad som kommer hända, hur friska blir han och så gjorde allt så mycket jobbigare. Ena dagen kom man dit och det hade varit en lugn natt och han kanske satt upp en stund och nästa dag så hade han inte sovigt nått fått massa lugnande och sov typ hela dagen. Att se han ligga där och vilja slita ut allt, att hålla fast och hindra han så det skulle få sitta kvar var inge kul. så fort han rörde på handen så var man där med sin och beredd på att hindra han. Var som om han var ett barn vilket han inte är!

 

Nä eftersom detta är en skitdag så klarar jag inte av att skriva mer. Vill inte bryta ihop, vill stå på mina ben, stark!!