Allt börjar falla på plats, pusselbitarna börjar sakta men säkert komma rätt. Lösningar som känns bra för tillfället är det som körs på. Vet inte riktigt vart jag vill ta vägen men nått måste göras. Vi måste ju fortsätta leva livet även fast det rasar nån gång då och då men det är bara att resa sig upp och sträcka på sig. Livet fortsätter alltid. Vi har nu hittat en lägenhet i Lycksele och flyttar dit. Inte mitt första val men nu är det barnens vilja som går först (som alltid), dom får nära till mormor o familj. En skola och förskola i närheten och nya kompisar. Egna rum och ett bättre familjeliv. Att bli själv är väl inget jag gillat men det ska jag nog klara av. Är van att vara själv på kvällar och så, det är faktiskt ganska skönt men nu blir det hela tiden. Eller själv kommer jag ju aldrig vara när man har barn men dom sover ju på kvällen. Börjar längta till det "nya" livet men ändå känns det tråkigt att lämna detta. Är så mycket man fått lämna på sista tiden så vad händer när man landar?

Har insett saker och ting, har förstått vad som hänt så just nu vill man blicka framåt. Inte för att förlora allt utan för att få behålla delar och känna lycka över allt. Lycka med mig själv och lycka med barnen.

Har även insett att jag kan slå bort allt, stänga av det jag känner och kunna koppla bort. Inte bra alltid men jävligt skönt. Det värsta är ju att man vet att det måste tänkas på nån gång men det skjuts på. I allmänhet mår vi bra. Vi tar dagen som den kommer och njuter av det som går att njuta av.

Livet går vidare, det har jag sagt förr.

 

Kommer alltid sakna det vi hade men även minnas det vilket är skönt. Mycket är konstigt men tar oss igenom det tillsammans.

 

Lev och må!