Igår var det ett år sedan mångas liv vändes upp och ner. 

Minns så väl känslan när han försvann på hotellrummet, hur rädd man var och inte visste vad jag skulle göra. Att känna denna panikkänsla och inget ville fungera. Att sitta i ambulansen och inte veta vad som händer, att inte ha något koll över huvudtaget. Att allt stannar till och världen slutar fungera, så kändes det denna dag för ett år sedan.

Det sägs att känslan när man varit med om något liknande aldrig kommer försvinna, det datum som traumatiska händelser hänt kommer alltid vara jobbiga och göra en påmind. 

Alla känslor man hade och hur man mådde kommer upp i minnesbilder, vill förtränga dessa för att inte tårarna ska komma men man vill minnas. 

Denna jävla VÄNTAN som man alltid fick uppleva var så jobbigt, att sitta i väntrummet och höra dom komma för att kalla in en i "dåligarummet" och tårarna kom direkt, man var alltid förberedd på dåliga besked, man försökte hålla sig "vaken" under samtalen men ibland var det omöjligt för hjärnan stängde av allt iblan och man kunde försvinna en stund. Man ville inte at dettta skulle vara verklighet, man ville vakna men det hände aldrig, detta var verkligheten vare sig man ville inse det eller inte.

 

Dennis har varit en del av nästan hela mitt liv, vi blev tillsammans 1999 när jag var 15år.

Även fast vi inte är tillsammans idag så är han ändå viktig för mig, han är pappa till barnen och en person jag alltid vill ha i mitt liv.

 

Det liv vi lever nu var inget liv jag hade räknat med, men allt blir inte som man alltid tänkt sig.

Så länge man känner sig glad och lycklig tycker jag man kan få vara det.

Glädjs med andra och inte emot.

 

Jag känner mig lycklig att mitt i allt detta hittat någon som kan få mig att le igen även fast allt känns bara skit. När allt är jobbigt och tårarna bara rinner finns du vid min sida och torkar dem, att kunna känna mig trygg och att du bryr dig. Du fått ändra på ditt liv lite grann men väljer ändå att stanna kvar.

Att gå från singel livet vid 19år och sätta in din fot med 2 små barn, det är nog inte många som hade gjort det men glad att du gjorde det.

 

Oj Oj Oj!!

Nu börjar jag känna av denna nervösa känsla, hjälp jag ska snart sätta mig på ett plan, nä i ett plan, och flyga..

Fy, känner hur skakis jag är redan nu och det är typ hela dagen i morrn vi ska vistas i plan eller på flygplatser för att landa i Malaga typ 23,55 i morrn natt.

Kommer vara grymt nervös i morrn så kul för Emil att umgås med mig =P

 

Idag när jag lämnade barnen på förskolan och satte mig i bilen kände jag hur tårarna ville visa sig, hur ska det bli att lämna dom i morrn på morgonen..Fy så jobbigt. Har som aldrig varit ifrån dom så här länge för att göra något sånt här men dom längtar och ser framemot att få vara med mormor och sova där så det är skönt.

Försökt tvinga mamma att använda skype så man får prata med barnen så får se hur det går =)

Håller alla tummar och tår på att hon kommer använda det =) Annars klarar jag nog mig inte.

 

Ska alltså till Spanien, Malaga och Gibralta..Åker i morrn 19/3 och kommer hem söndag 24/3

Så min födelsedag (22/3) kommer spenderas i Spanien så det känns kul =)

Inte alltid man får fylla år utomlands :D

 

Nä nu blir jag för nervös, göra någon nytta så man tänker på annat.

 

Ha en bra vecka alla, det ska jag!!

Denna dag har varit jobbig, vet inte på vilket sätt och varför.

Har tagit tag i ganska mycket både igår och idag så det ska vara mindre skrot utspridd i huset.

Måste börja någonstans med att rensa och plocka ihop. Vill inte stå med allt när det väl gäller.

Har nog kommit fram till mitt beslut men måste få allt annat att klaffa. Vill det bästa för så många som möjligt men hur vi än gör så kommer alltid nån att tycka allt är fel men just nu kommer vi försöka på detta spår och får se hur det bär längst vägen. Det blir en förändring hur som helst så kan inte göra det bästa för alla. Barnen kommer att få det bra vars det än bär, Umeå eller Rusksele, och deras pappa kommer få träffa dom. 

Det är mycket som ska redas ut och beslut som ska fattas ganska snart men har gjort upp listor som jag bockar för när det är gjort och har mål att klara av ett visst antal varje dag. Kommer jag på mer så fylls det på listan för att sedan avklaras.

 

Allt gnäll och fel jag gör lägger jag på hyllan, klarar inte av allt sånt nu när det är som det är. Tar tag i dem sedan om jag ens orkar det. Mycket sållas bort men även tar åt mig för att göra saker bättre. Som sagt är det flera parter och inte bara mig själv att tänka på.

När livet förändras så förändras det, går inte att se hur det har varit förr utan folk får faktiskt vänja sig med hur det är nu. Livet går vidare och vill ni stanna i galma fotspår så fine by me men väljer själv att flytta dem framåt och inte fastnar på ett och samma ställe.

 

Har även en rolig/trevlig stund att se framemot. 

Oj nu lät det som att mitt liv annars är tråkigt och otrevligt och det är det verkligen inte! Älskar mitt liv och de mina.

Ska iväg på en tripp, på ett bröllop, så det känns kul. Komma bort och rensa lite tankar så kan vara bra men känns grymt jobbigt att lämna bort barnen men vet att dom har det bra och är hos dom som älskar dom men ändå, känns i mamma hjärtat och det värsta när vi berättade det så märktes det på barnen att dom såg fram emot detta. 

Felix skulle sova i mormors säng och Maja skulle rida =)

 

Det är så lätt att gnälla och klaga på sitt eget liv, man gör det ganska ofta men det finns alltid dom som har det värre. Man är glad över det man har men tänker inte på att man kan förlora det fort.

Njut av livet och skjut inte fram saker, ta tag i de och gör det som ska göras. Tänk inte på att det kommer en morgondag utan lev för dagen.

 

Nä nu kväll så man orkar morgondagen.

<3 Älskar er Maja och Felix, ni är mitt ljus i livet<3

Emil du betyder <3

Känner paniken sakta stiger.

Känner hur jobbigt det är med alla beslut.

Dom kommer tätt och det är inte så lätta beslut, att veta om man gör rätt är inte så lätt. Man vill inte trampa på några tår men ibland går det inte att undvika det. Gäller bara att inte trampa på "fel" tår. Förstår igentligen inte varför det ska vara så kul att lägga sig i andras liv när man har ett liv själv att sköta.

Inget förhållande är problemfritt! Ingens liv är perfekt!

Finns de som lever ett näst intill perfekt liv men livet blir som man själv skapar det. 

Skapar man problem så uppstår de och kommer någon gång då och då.

 

Jag vet att det inte är så svårt att fatta beslut men att inte kunna få hjälp med besluten saknar man. Vill inte komma fram till slutsatser själv, får bara mera skit för det då även fast jag vet att vad jag än gör så får man skit. Försöker skaka av sig allt men allt ramlar inte av, vissa kommentarer meningar ja blickar fastnar men så är det väl alltid.

Vet att jag är stark och att jag klarar mycket men ibland vill man inte vara den starka, jag vill oxå krypa ihop o gråta och släppa ut alla tankar, känslor.

Men vill inte vara den personen heller.

Jag kan bara vara den jag väljer att vara och jag väljer att vara mig.

Vet att jag duger och många gillar mig för den jag är.

 

Nu har tröttheten och huvudvärken kommit tillbaka men snart är detta steg över så tror lite släpps då, hoppas då det. 

Den största frågan är väl vad man ska göra med huset, ska det säljas eller inte. Vars ska vi ta vägen i så fall?

Vet hur kommentarer kommer låta om vi flyttar, men det är väl ingen annans väl än vårat.

Även om vi skulle flytta så har ju ändå Dennis rätt att träffa sina barn och det kommer han alltid att ha.

 

Är så jobbigt att inte veta vilka man kan prata med och inte prata med, att det som sägs stannar även fast man umgås med båda sidorna. Allt som har med denna skilsmässa att göra ska man inte prata så mycket om mellan parterna men alla har nått med båda att göra. 

Ibland känns det som att detta har pågått hur länge som helst men det är snart bara 1år sedan. 1år sen vårt liv rasade samman pga att Dennis fick en stroke, vill inte att den dagen ska komma, vill inte känna att den dagen kommer vara en dag som man kommer tänka mycket på men den kommer vare sig jag vill eller inte. 

Är så glad för dom positiva människorna jag har runt mig!

 

Tack för att ni finns <3

 

Tack för att du får mig känna mig som jag gör <3

I onsdags åkte vi o sov i Umeå för att på morgonen ta tåget ner till stockholm. Ungarna var grymt duktiga i tåget, satt stilla men ibland var dom uppe o lekte lite, vi var ju ensam i vagnen så det var soft. Resan tog 6 timmar men gick jätte fort.

När vi kom till stockholm började billetandet för Emil så vi kollade bilar och fick se oss om i Stockholm :D

 

På Fredagen åkte vi ut till junibacken 

 

Det var så mysigt att åka sagotåget fasten Maja och Felix blev lite rädda =)