Att se småa livstecken gjorde det jätte jobbigt att gå in till honom men man ville ändå inte lämna hans sida. Att smyga in tyst och sätta sig på en stol och bara titta var underbart. Man såg att han andades och att han levde! Ganska fort efter han började visa livstecken så kunde dom sänka respiratorn. Han hade svårt att ta det där sista andetaget själv och det var då den slog in och gav lungorna en extra puff. 
Ganska fort kunde man börja läsa av hans "sovrutiner" så när han sov kunde jag sitta där inne hur länge som helst och bara titta. Det var så fridfullt att se han ligga där och andas. Så skönt att tänka och vara nära han.
Eftersom han vaknade till mer och mer så kunde dom sänka nivåer på mycket av grejorna han hade inkopplad på sig. Han började även röra på benen och armarna, dock inte mycket men rörslser fanns i dom.

Den 30/3 var han tillräckligt "bra" för att kunna förflyttas till NIVA. Det var blandade känslor när han blev flyttad. Man hade lärt känna till avd. IVA och dom såg på mig hur det stod till så det inte var dom där JÄVLA frågorna hela tiden. Nu började allt det om och påminnelser på att äta och ta hand om mig själv. Men inte ville jag det. Allt man tänkte på var Dennis. Till och med barnen fick jag koppla bort lite grann bara för att orka leva.
Där fick han komma till ett rum där han ofta var själv, ibland låg det fler patienter. Här stod det ändå ganska stilla. Han började nypa i handen om man höll och nöp i hans och han började vilja slipa bort slangar mm så dom fick tejpa fast en "handske" på hans vänstra hand för att han inte skulle lyckas slita ut något. Fick även börja ge honom mer sömnmedicin på kvällarna och nätterna för att han blev orolig och visste som inte vad som hände runt omkring honom.




När han hamnade här började jag fösöka att komma bort från miljön lite. Att sitta dag ut och dag in vid hans sida sen det hände gjorde att jag kände att jag var värd en paus. Måste ta tag i mig själv för att orka vardagen när jag skulle tillbaka till den. Att ha dåligt samvete för att man lämnar platsen är inte lätt att tackla. Gick bra en stund men sen kunde jag få värsta paniken och var tvungen att fara tillbaka, då var det bara att släppa allt.

När barnen var och hälsade på honom på avdelningen så fick jag Maja att ta Pappa i handen. Förklarade för Dennis att Maja höll han i handen och han nyper åt...Lyckan i hennes ögon är obeskrivlig. Det riktigt lyste om henne och man såg hur lycklig hon blev. Även Felix fick känna och han ropade efter pappa och väntade på svar.(dock kom inget)
Fy får bara tårar i ögonen av att tänka på hur glad dom var den stunden. Att dom kunde se och känna pappa leva!






Flera gånger varje dag undersökte dom han för att se förbättring och försämringar. Kollade hur pupillern skulle reagera m.m.
En dag när jag och mamma var där kom läkaren som opererade Dennis in och ville prata med mig. Fy minns bara känslan att man var förberedd på att det skulle komma nått dåligt. Vi satte oss i ett litet rum och han började beskriva igen hela händelseloppet..Satt och hade gråten i halsen och var förberedd. Han berättade att när Dennis kom in med helikoptern och dom började operera han så såg dom hur dåligt det såg ut. Men dom bestämde sig för att ändå operera honom så vi skulle hinna få barnen att komma ner och att vi skulle hinna säga hejdå till han i lugn och ro. Ingen i teamet trodde han skulle överleva detta!
Att han hade återhämtat sig så här bra var ett under!