Denna helg är en helg från underjorden.
Bara tanken på att vi brukar fira midsommar tillsammans gör att man känner sig nere. Vill bara lägga sig ner och gråta. Att möta folks blickar och undran utan att komma fram och prata är jobbigt. Inte för att jag jämt klarar av att folk ska komma och fråga hur det är m.m.
Sedan kom denna födelsedag och vi firar 12,5 år tillsammans.
Jobbigt att vakna med gråten i halsen. Tur att barnen sov länge så man fick vara ganska utvilad.
Eftersom Dennis fyller år i dag o vi inte kunde åka ner idag så valde jag att ta hem honom igår. (egentligen ska vi inte göra det men fick godkännande från dom i sävar så det var ok)
Gick bra men han vart trött fort och så, hade svårt att sitta stilla och Maja tyckte det var jobbigt att pappa inte satt och lekte med henne. Innan slutet låg hon på golvet o halvgrinade för att pappa inte ville vara med henne. Hur förklarar man för ett barn att pappa vill visst leka men pappa har inte riktigt den ron i kroppen eller viljan att sitta och leka. Han tyckte det var skönt att barnen gick upp eller in i lekrummet för då vart det tyst.
Att bara en sådan kommentar kan göra en ledsen, jag vet att han inte riktigt menar så (hoppas jag) men det är ändå sårande. Att tycka sina barn är jobbiga.
Vill inte gråta över detta mer, vill få må bra..Vill hitta och göra det jag mår bra av men hur dålig är jag inte då. Känns som att det jag ska göra förutom att finnas för mina barn är att vara vid Dennis sida men det är för tufft, jobbigt och psykiskt påfrestande. Vill inte rasa samman, vill finnas och orka för mina barn. Dom är trots allt mitt allt!
Vill bara att dom ska må bra så spelar resten ingen roll.
Har inte tänkt skriva så mycket, mår för dåligt!
Tack alla som finns för mig.
Mina ÄLSKADE barn!
Älskar er över allt annat!!
