Jag var helt förberedd på att han bara skulle ligga där helt orörlig och se så fridfull ut. Sköterskorna berättade att dom dragit ner på sömnmedicinen men att han än inte hade visat några livstecken. Dom hade även försökt dra ner på respiratorns styrka men fått höga den igen flera gånger. Hans lungor klarade inte av det riktigt än.

Jag minns att jag ställde mig vid din sida, strök dig på panna och sa att nu är jag här hos dig, allt kommer bli bra.

Man kunde hörde hur du bet ihop respiratorslangen och vände på ditt huvud mot mitt håll.

Jag vart livrädd, det var ju inte det man hade väntat sig skulle hända.

Sen var du stilla, inget hände. Jag och mamma stod inne hos dig lite senare och jag skulle just pussa dig på pannan när du ger ifrån dig ett hostljud och det börjar tjuta i apparaterna. Resperatorn piper och blinkar och jag känner hur paniken kommer..Vad är det som händer, varför låter det så?

Sköterskorna kommer in och berättar att dom släppt upp resperator styrkan lite grann för att åter igen se om han kan andas själv. Får förklarat att den piper för att han försöker ta egna andetag. Det var första gången han gjorde det. Varje gång jag kom in till hans sal och pratade så tjöt det för fullt, fasten man visste vad som hände blev man lika rädd och tårarna kom varje gång. Glädjetårar och för att man var rädd att det skulle hända nått när inte han fick hjälp att andas hela tiden. Från början reagerade han bara på mig, det kändes så dumt att prata och berätta om att han rört på sig när ingen annan fått uppleva det.

Kom in isamma veva till honom som Annika var där inne, satte mig på stolen och frågade om hon ville se något kul, varpå hon ville det. Började prata med Dennis och han vred direkt på huvudet åt mitt håll, apparaten visade att han andades själv. Att se lättnaden i hennes ansikte var skönt. Att även andra fick se hans livstecken och inte bara jag och mamma. För varje gång han började vakna upp till liv så bet han åt slangen som gick i halsen mer och mer, när han gjorde det så fick han dåligt med luft och det slutade med att dom fick operera dit en track istället. Det var en sak dom satte i halsen på utsidan som dom sen hade resperatorn inkopplad på.

Även fast han börjat visa livstecken så levde man i skräcken om att han fortfarande var allvarligt skadad. Man ville njuta av framstegen men nått höll en tillbaka. Ville att det skulle komma en dag utan att behöva gråta, ville somna utan att somna till tårar, ville vakna utan att känna att dom var på väg.

Har under hela den här perioden somnat fort när det blivit kväll och det har varit räddningen till mycket, utan sömn så tror jag aldrig att jag skulle ha klarat av detta så bra som jag gjort.

Känslan att man bara kunde stå brevid och önska och hoppas på att allt skulle gå bra var jobbigt. Man ville bara gå fram och skaka liv i han och få han att förstå att det räckte med sovtimmar nu. Att det var dags att vakna upp och rädda mig ur detta helvete. Att be mig vakna ur denna mardröm men så var inte fallet.

När barnen var och hälsade på Dennis första gången så var dom där för att säga hejdå. Att se dom komma och gå längs korridoren gjorde att man inte kunde hålla tårarna tillbaka. Hur skulle dom tackla allt detta, att kanske vara utan pappa. (Nä fy bara att tänka tillbaka gör så att hjärtat stannar.) När jag gick in med Maja så ville hon först inte titta men tillslut gjorde hon det. Strök han på pannan och pussade på han. Mitt hjärta brast då, kunde inte hålla tårarna tillbaka varpå Maja blir ledsen ger mig en kram och berättar att det gör inget om pappa dör, då köper vi en ny som kan vara hemma hos oss. Så svårt att förklara för henne då att det fungerar inte så. Vi säger hejdå och det är dags för Felix att få träffa pappa. Felix vill ner i sängen och ropar pappa men blir ledsen när han inte får något svar. Så jävla jobbigt att se dom med pappa och säga hejdå men kändes som att det var nått som behövdes.

(Detta var på måndagen den 26/3 så det var medans apparaterna andades åt han och vi inväntade besked om allt)

Jag älskar er mina barn av hela mitt hjärta!!