Vilken väg ska man gå?
Känner paniken sakta stiger.
Känner hur jobbigt det är med alla beslut.
Dom kommer tätt och det är inte så lätta beslut, att veta om man gör rätt är inte så lätt. Man vill inte trampa på några tår men ibland går det inte att undvika det. Gäller bara att inte trampa på "fel" tår. Förstår igentligen inte varför det ska vara så kul att lägga sig i andras liv när man har ett liv själv att sköta.
Inget förhållande är problemfritt! Ingens liv är perfekt!
Finns de som lever ett näst intill perfekt liv men livet blir som man själv skapar det.
Skapar man problem så uppstår de och kommer någon gång då och då.
Jag vet att det inte är så svårt att fatta beslut men att inte kunna få hjälp med besluten saknar man. Vill inte komma fram till slutsatser själv, får bara mera skit för det då även fast jag vet att vad jag än gör så får man skit. Försöker skaka av sig allt men allt ramlar inte av, vissa kommentarer meningar ja blickar fastnar men så är det väl alltid.
Vet att jag är stark och att jag klarar mycket men ibland vill man inte vara den starka, jag vill oxå krypa ihop o gråta och släppa ut alla tankar, känslor.
Men vill inte vara den personen heller.
Jag kan bara vara den jag väljer att vara och jag väljer att vara mig.
Vet att jag duger och många gillar mig för den jag är.
Nu har tröttheten och huvudvärken kommit tillbaka men snart är detta steg över så tror lite släpps då, hoppas då det.
Den största frågan är väl vad man ska göra med huset, ska det säljas eller inte. Vars ska vi ta vägen i så fall?
Vet hur kommentarer kommer låta om vi flyttar, men det är väl ingen annans väl än vårat.
Även om vi skulle flytta så har ju ändå Dennis rätt att träffa sina barn och det kommer han alltid att ha.
Är så jobbigt att inte veta vilka man kan prata med och inte prata med, att det som sägs stannar även fast man umgås med båda sidorna. Allt som har med denna skilsmässa att göra ska man inte prata så mycket om mellan parterna men alla har nått med båda att göra.
Ibland känns det som att detta har pågått hur länge som helst men det är snart bara 1år sedan. 1år sen vårt liv rasade samman pga att Dennis fick en stroke, vill inte att den dagen ska komma, vill inte känna att den dagen kommer vara en dag som man kommer tänka mycket på men den kommer vare sig jag vill eller inte.
Är så glad för dom positiva människorna jag har runt mig!
Tack för att ni finns <3
Tack för att du får mig känna mig som jag gör <3
Kommentarer
Trackback
