1 år sedan

Igår var det ett år sedan mångas liv vändes upp och ner. 

Minns så väl känslan när han försvann på hotellrummet, hur rädd man var och inte visste vad jag skulle göra. Att känna denna panikkänsla och inget ville fungera. Att sitta i ambulansen och inte veta vad som händer, att inte ha något koll över huvudtaget. Att allt stannar till och världen slutar fungera, så kändes det denna dag för ett år sedan.

Det sägs att känslan när man varit med om något liknande aldrig kommer försvinna, det datum som traumatiska händelser hänt kommer alltid vara jobbiga och göra en påmind. 

Alla känslor man hade och hur man mådde kommer upp i minnesbilder, vill förtränga dessa för att inte tårarna ska komma men man vill minnas. 

Denna jävla VÄNTAN som man alltid fick uppleva var så jobbigt, att sitta i väntrummet och höra dom komma för att kalla in en i "dåligarummet" och tårarna kom direkt, man var alltid förberedd på dåliga besked, man försökte hålla sig "vaken" under samtalen men ibland var det omöjligt för hjärnan stängde av allt iblan och man kunde försvinna en stund. Man ville inte at dettta skulle vara verklighet, man ville vakna men det hände aldrig, detta var verkligheten vare sig man ville inse det eller inte.

 

Dennis har varit en del av nästan hela mitt liv, vi blev tillsammans 1999 när jag var 15år.

Även fast vi inte är tillsammans idag så är han ändå viktig för mig, han är pappa till barnen och en person jag alltid vill ha i mitt liv.

 

Det liv vi lever nu var inget liv jag hade räknat med, men allt blir inte som man alltid tänkt sig.

Så länge man känner sig glad och lycklig tycker jag man kan få vara det.

Glädjs med andra och inte emot.

 

Jag känner mig lycklig att mitt i allt detta hittat någon som kan få mig att le igen även fast allt känns bara skit. När allt är jobbigt och tårarna bara rinner finns du vid min sida och torkar dem, att kunna känna mig trygg och att du bryr dig. Du fått ändra på ditt liv lite grann men väljer ändå att stanna kvar.

Att gå från singel livet vid 19år och sätta in din fot med 2 små barn, det är nog inte många som hade gjort det men glad att du gjorde det.

 

 

Jag ska nog inte känna lycka och att jag kan gå vidare men jag gör det ändå, alla lever och försöker må så bra som möjligt så varför får inte jag det, vi det.

Tack för att du finns för oss <3

Agneta visst är det dags att sluta be om ursäkt för att du gått vidare?
Mycket har hänt sen den dagen, du har tvingats göra många val, några blev mindre bra men många blev faktiskt bra! Du är ju bara människa, jag skulle vilja träffa den människa som aldrig gjort misstag...
Livet går vidare vare sig man vill eller inte och du kan inte be om ursäkt eller straffa dig själv i all evighet!
Ta vara på det som gör dig glad :)

Menade inte att det är Emil som är ett misstag, jag försökte nog på ett krångligt sätt skriva att du måste förlåta dig själv för att du är mänsklig!
Glad Påsk på er!