Jag fick veta att vi skulle komma upp på IVA och när jag väl kom dit och talade in i "taldosan" att nu hade jag anlänt så öppnas dörren och personalen möter upp mig.

Knuten i magen blir bara större och större och nått kändes fel.

Blev inskickad på ett rum för anhöriga och sedan var det dags.

Läkarna och sjukpersonalen kommer längs korridoren och man vet att detta är inte bra. Dom samlar in oss till ett rum och vi sätter oss. Allt bara brister och jag vet att detta kommer gå dåligt.

Kan inte tänka, andas ja ingenting fungerar. Vill inte vara med, vill fly och komma tillbaka när detta är över men vet att det inte går, DETTA är verkligheten. Trodde aldrig att jag skulle vara med om att min värld skulle rasa samman men det gjorde den.

Det berättas att dom lyckats skrapa bort allt och det lyckades dom bra med MEN Dennis är svårt sjuk. Väldigt allvarligt skadad. Han har mindre än 10% chans att överleva och om han överlever så är det inte säkert att han lever.

Stroken som Dennis drabbats av heter Cerebral infarkt, basilaristrombos.

Det är nästan ingen som överlevt som har drabbats av den så oddsen såg inge bra ut för han. Den satt mitt i alla kopplingar till hjärnan och hjärnstammen så det var svårt att se vad som var skadat men lilla hjärnan var mest skadad.

(Somnade flera gånger under samtalet och var inte riktigt med så allt positivt hörde man inte utan det var bara det negativa, att inte ha någon kontroll över sig själv var obehagligt)

Jag trodde jag skulle dö Söndagen den 25mars 2012. Detta var slutet, ville inte fortsätta mitt liv om inte Dennis skulle finnas i det.

Nu var det dags att ringa runt, att ringa till mamma och berätta att Dennis skulle dö var så svårt och jobbigt.    Jag visste att hon låg i huvudvärk och var i stugan och kunde inte göra så mycket. Att inte ha henne nära var grymt jobbigt men jag var övertygad om att jag skulle klara detta även fast hon inte var med. När jag pratade med henne i telefonen kom Dennis upp på avdelningen, rullandes förbi mig. Att se han ligga där "död" tog andan ur mig, det var verklighet, han hade blivit sjuk, han var döende...Hur skulle jag klara detta?!

Att tackla detta var det jobbigaste jag varit med om även fast det fanns dom som tröstade och stöttade mig så hjälpte inget. När dom hade installerat Dennis kom dom och hämtade mig så jag fick komma in till honom..Tårarna bokstavligen sprutade och jag tappade allt, ville bara lägga mig ner och dö med han, ville inte leva. Att se han ligga livlös och inte andas själv, att en massa apparater och mediciner håller han vid liv fick en att vilja blunda för verkligheten och vakna upp i morrn.

Sköterskorna stod vid min sida och satte mig på en stol, fick ändå stödja mig när jag låg böjd över hans säng och visste inte vars jag skulle ta vägen. Minns att dom sa åt mig flera gånger att jag var tvungen att få i mig nått men det gick inte. Kunde inte äta, ville inte äta, ville också dö. Dom hotade gång på gång att lägga mig i dropp och att jag då inte skulle få vara med Dennis utan skulle hamna på en annan avdelning.

Tiden gick men det märkte man aldrig av, käntes som att vi var fast i klockan och att den aldrig mer skulle slå.

Jag hade slutat gråta (för tillfället) så jag kunde gå in till Dennis igen, hade samlat mod och kraft att orka vara där inne, på väg in kommer mamma in på avdelningen. Allt bara brister, kan inte hålla emot något. Äntligen fanns min trygga del hos mig, nu behövde jag inte vara stark och modig, nu kunde jag släppa allt, men det skulle jag inte ha gjort.

Som tur var så hann mamma komma innan det var dags för nästa samtal, kände att inget kunde bli värre, det värsta hade ju redan hänt. Att somna mot mammas famn för att det var för jobbigt och tufft att ta in, att inte riktigt veta vad som sas utan höra det på långt långt avstånd var inte bra. Att man kan tappa kontrollen på sig själv så mycket, det var obehagligt och jag kände att det ville jag aldrig vara med om igen. Det var dags att ändra på mina känslor, tänkande och börja bearbeta det hela. Mitt liv höll på rasa samman men jag måste fortsätta stå på mina ben. Om inte för Dennis eller min skull så måste jag för barnens skull. Det var tillräckligt att dom skulle förlora en pappa, dom kunde ju inte bli utan mamma också.