Synen började sakta men säkert att komma.

Man märkte det mest när han skulle äta. Om han tappade nått eller det åkte ut från tallriken så kunde han hitta åt den och stoppa den i munnen, ändå sa han att han inte såg nått.

Minns första gången han såg mig. Satt vid hans sida på sängkanten och frågade han om han såg nått. Talet var inte så jätte lätt att förstå så det var mest nickningar från han. Han sökte åt mig med blicken och sa att jag var suddig men hade på mig en rosa tröja. Det hade jag oxå. 

 

Att man började grina över en sådan sak kändes löjligt men det gjorde att man var glad hela dagen. 

Det jobbiga var att ena sekunden kunde han se men i nästa sekund så var synen borta. Hade ändå förberett mig på att han inte skulle se något så minsta lilla var positivt även om det var svart för honom sen.

 

Den 11/4 fick han flytta till Stroke/Rehab i Lycksele.

Resan var väldigt orolig men mycket lugnande i kroppen men inget hjälpte. När han kom fram till Lycksele var jag redan på plats och kunde möta honom. Efter ett tag lugnande han ner sig och lyckades somna.

Från början kunde han bara sitta upp i rullstol en liten stund innan han vart jätte slut på och sov flera timmar. Men ju mer man hade han uppe ju längre kunde han hålla sig vaken. 

 

Det var även lättare att komma med barnen så dom fick hälsa på honom men båda var väldigt reserverad och "rädd" för honom. Tyckte att det ändå släppte ganska fort för dom men Maja grät flera nätter efter vi varit hos pappa. Ville inte hälsa på honom eller prata om han. Ville inte tvinga henne men ville ändå att hon skulle träffa han. Man kände sig jätte hemsk när man satte en grinande unge i bilen som grät hela vägen till stan, hann komma till hans rum och hon ville vända i dörren. 

 

Bara att se han kunna gå från sängen till rullstolen var ett under. Mer och mer började han klara av saker. Gå till handfatet, gå till toan och längre och längre sträckor med rullator. Fort tränade han upp styrkan i kroppen och höger sida av kroppen men det var svårare att träna upp hjärnan. Har haft svårt för att ligga och vila när det är det  som han behövde. 

 

Bland det jobbigaste är att han inte minns att han har barn, ibland har han kommit ihåg det men inte riktigt kunna sätta namn på dom. Platser har han inge minne av heller så han vet inte vars hans hem är. Säger att hans hem är där jag är men frågar man han kan han säga nått helt annat.

Synen har blivit mycket bättre. Han ser ganska mycket men ibland blir det suddigt och så.