Den 28/5 började Dennis vara i Sävar. 

Redan dom 2 första dagarna var det stor skillnad på honom. Han var lugnare, hade lättare att koncentrera sig och var gladare. Det hände väldigt sällan att han bliv ledsen när jag kom o for så det var väldigt skönt.

Har varit så jobbigt att skiljas från honom när han varit jätte ledsen och så. Då får man så dåligt samvete och vill stanna längre även fast man känner att man själv kanske inte pallar längre så stannar man lite extra. Detta lilla extra gör att det blir jätte jobbigt för även om jag stannar kvar en stund till så är det samma visa när jag ska gå igen. Och så var det inte i Sävar.

Där fick han träna, hålla på med Lexia (ett dataprogram), laga mat och göra olika aktiviteter.

I Sävar kunde han bara vara på vardagarna för på helgen var det stängt.

 

Men när det var dags för nationaldags veckan så fick han vara kvar i Lycksele eftersom det skulle bli mycke fram och tillbaka körningar.

Det var här runt omkring som jag tyckte att han vart förändrad. 

Nu hade han börjat om att vara nere och ledsen. Inte lika pratglad och när han pratade blev det mycke "grodor" som hoppade ur hans mun. Tappade den röda tråden fort och var allmänt less.

 

(Jag o Dennis 5 nov 2011)

 

(Jag o Dennis 11 juni 2012)

 

När han kom tillbaka till Sävar efter veckan i umeå var han helt förändrad.

Var orolig, irreterad, förvirrad och ledsen. När jag var hos honom så var han ledsen och blev det när jag skulle gå. Glömde bort sina barn m.m oftare.

 

Utvecklingen stod stilla!

 

Just nu mår han inte bra, ligger inne på psykiatrin för att dom ska kunna hålla koll på honom och om det är dags att ändra om mediciner eller liknande. Pratade med honom i telefon nu ikväll för han var så lesen och saknade mig. Gick bra men klumpen kommer ändå upp att man är dålig för att man inte är hos han mm men vet att jag inte är det. Barnen behöver mig mer och jag behöver mig själv.

Maja var vaken så hon fick prata med pappa. Först visste han inte vem Maja var så jag började säga Maja när hon skulle prata; Maja vill säga en sak...hela tiden.

Hon tyckte det var kul att säga godnatt till pappa och vart ganska glad över det vilket var skönt att se..Man kände sig lite känslosam då =)

 

Annars börjar jag må bättre här hemma. Allt är tufft men man försöker tänka framåt och att vi ska fortsätta leva. Inte vill Dennis att vi ska deppa ihop helt här hemma utan hålla huvudet högt och leva.

 

Att ord kan få en att må bra! =)

 

Man kan inte annat än älska dessa små liv =)

Ni är mitt ALLT <3 Mamma älskar er!!