Minut för minut

Vetskapen att leva livet minut för minut var jobbigt men det fanns inget annat alternativ.

För att jag skulle klara detta så var jag tvungen att komma på ett sätt att bearbeta det hela.

Allt hängde på om hjärnstammen var skadad, var den skadad fanns det inte så mycket att göra utan att acceptera det hela. Att vänta tills nästa dag på att resultatet skulle komma var inte kul, att försöka somna och när man väl somnat så vaknade man flera gånger av att man grät. Ovisheten tog nästan knäcken på en. Man ville bara veta hur livet skulle se ut för han om han ens skulle komma tillbaka till mig och barnen.

Jag fick sätta mig ner och försöka komma på en plan om hur livet skulle se ut om vi skulle bli själva. Att bara tänka den tanken som man redan tänkt flera dagar gjorde så man ville ramla ner i gropen och inte behöva tänka så här. Men jag visste att jag skulle klara av det även om det skulle bli tufft, men jag skulle KLARA det!!

Som tur var så visade resultatet att hjärnstammen inte var skadad, den tunga stenen jag hade på mina axlar försvann och ytterligare hopp kom. Nu hade han större chans att överleva.

Vi fick också veta att synen var skadad till 70% men att han kunde vara helt blind med. Dom kunde inte säga något förren/om han vaknade.

Att sitta vid din säng och vaka över dig, att inte veta om du skulle överleva är en känsla som inte går att beskriva. Att se sin älskade ligga och inte visa något livstecken. Att du inte tittar på mig och säga dom tre orden som gör allt.

Att tömma tårkanalerna gång på gång, man tror tårarna tagit slut men det kommer bara mer och mer.

Hur ska man kunna leva livet utan sin älskade?

Det var så skönt att bara vara inne hos dig och hålla dig i handen och stryka dig på pannan. Att känna på dig och att du andas även om apparaterna skötte allt så intalade man sig att det var du som andades själv. Tillslut tänkte man inte ens på att du hade apparater runt omkring dig och en massa slangar inkopplad, det var som att du alltid hade haft dom. Det blev en vana. Men man vande sig aldrig med synen att du bara låg där i sängen. När man tog dig i handen väntade man hela tiden på att du skulle nypa tillbaka men det kom aldrig.

Hela tiden fick man höra att man skulle ta minut för minut men det visste jag redan. Det var så jag bearbetade det mesta. Att inte ta ut nått i förvåg utan man var förbered på det värsta hela tiden sen var allt annat som hände en positiv grej även om det var en strunt grej.

Det man gått och väntat på några dagar skulle snart komma till verklighet men det var inget man var förberedd på, inte att han skulle reagera på min röst först det var fan läskigt.

Måste ta en paus med alla tankar och minnen. Inte lätt att sitta och återberätta allt för sig själv men väldigt skönt, detta är nått vi varit med om, detta är vårat liv just nu!

Du är en RIKTIG kämpe Dennis!!

Älskar dig!!

Helt underbart skrivet. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag nog aldrig förstå vad du gått igenom. Men jag vill att du ska förstå att allt du har skrivit på FB och nu på din blogg betyder jättemycket för mig. Jag längtar efter att få ge dig en jättekram. Tänker på dig och Dennis.



Hasse W

Jag kan nog inte förstå heller vilket helvete detta varit. Förstår att detta är bra för många att läsa. Jobbigt bara att man inte kan skriva om allt..Känns som att allt som skrivs är inte ens hälften av det hela. Men klarar inte av att dra upp allt.

Längtar efter kramen jag med =)